Avskrift av Henry Ericssons ”Minnesanteckningar från Jädersbruk daterade 2014-01-25”

Jädersbruk finns ju beskrivet i olika skrifter så jag skall nu begränsa mig till hur jag upplevde Jäder i min barndom.
Som liten var det alltid roligt att vara med när det skulle åkas någonstans. På den tiden åkte vi till Jäders kvarn och malde säd åt kor och grisar. I kvarnen maldes även vetemjöl.

Mjölnaren hette Kalle Selle och han arrenderade kvarnen av Jädersbruks Intressenter. Kvarnen drevs med vattenkraft och säckarna hissades upp på övervåningen genom luckor i golvet för att sedan tömmas i en tratt över kvarnen och malningen skedde med två liggande kvarnstenar som gnodde mot varandra. Stenarna kunde skruvas ihop beroende på hur fint mjöl man ville ha. Man skulle alltid ha finmalet mjöl till grisarna. Mjölnaren ville inte gärna dra ihop för hårt emedan det slet på stenarna och då måste spåren hackas upp. När säckarna lastats av ställdes hästen in i kvarnstallet på andra sidan vägen. Far deltog i själva malningen medan jag satt i kvarnkammaren och värmde mig vid ett gammalt elelement. Enda förströelsen var några gamla veckotidningar, Idun och Triumf som de hette på den tiden.
Tidsmässigt rör det sig om åren 1930-35. Jädersbruk var då ett stort företag med drygt hundratalet anställda.
På brukskontoret satt kamrer Larsson och en medhjälpare. I ladugården fanns c:a tvåhundra kor och mjölken togs omhand i eget mejeri.
Gårdssmedjan med Anders Sander som smed hade full sysselsättning med att hålla igång gårdens redskap.
I den stora trädgården var det full verksamhet och den arrenderades av en trädgårdsmästare. Hit åkte traktens folk och handlade trädgårdsprodukter.
Man hade egen elektriker och gårdssnickare.
Sågverket var i full gång skola, handel, postkontor och järnvägsstation. Jäder var som ett eget litet självförsörjande samhälle.
Bruksdisponent var Gustav Adolf Reutersvärd som också var en av intressenterna.
Vägen ner till ägorna vid ån var kantad med inhägnader för grisar och där var massor med suggor och smågrisar.
Reutersvärd hade en teori att så länge en verksamhet lämnade vinst, om än aldrig så liten så var den lönsam. Det gav folk sysselsättning och inkomst och företaget hölls igång. Ingen dum tanke, något att ta efter idag kanske. Om grisuppfödningen sa han – Så länge vi har ett öre med på var gris så lönar det sig -.
Jag minns Fröknarna Reutersvärd när de var ute och red på sina hästar och hade sina fläckiga hundar med sig. Det var en fläkt ifrån den fina världen.
Inne i parken låg tackjärnssmedjan. På bron närmast kvarnen och kraftstationen var järnvägsräls utlagd. Gjutgods fraktades på järnvägsvagn som smederna sköt för hand ner till järnvägsstationen, där fanns ett stickspår med vändkors. Järnvägsstationen var då i gång med full bemanning och anlitades flitigt för såväl gods som persontrafik.

Jag flyttar nu fram i min berättelse till år 1955. Det var mitt första år som bonde och var ett extremt torrår. Skörden blev urusel och för att få ekonomin att gå ihop var jag tvingad att tjäna lite extra pengar. Jag fick då jobb i Jäderssågen och jobbade där på vinterhalvåren 1955-62. Sågen var en ramsåg.
Stockarna tippades i dammen och gick i en uppfordring in i sågen. Nere i dammen jobbade två gubbar med hakar på långa skaft och baxade fram stockarna till uppfordringen. Ramarna ställdes in för de dimensioner som skulle sågas. Virket gick vidare till kantverket där olika sortiment togs fram.
Bakarna och kantveden kapades i meterlängder och kom i en ränna där det togs omhand, fraktades ut i vedgården och lades upp i travar. Detta jobb var inte så intelligenskrävande så alla nyanställda skulle prövas där, så även jag.
Förmannen i sågen, Lennart Götelid upptäckte så småningom att jag nog kunde klara mer avancerade uppgifter och fick jobba som stabbläggare. Virket från sågen lastades på en tralla som stabbläggarna tog hand om och forslade på räls ut i brädgården. Vi fick också vissa tider jobba med tillverkning av formluckor.
Sågaren hette Svankvist. Han hade talfel och stammade så man hade svårt att uppfatta vad han menade. Han fick även heta Svinkvast.
Vid kantverket stod Einar Karlsson och Erik Norberg som led av spasmer som tog sig uttryck i att han viftade med ena armen. Lilla Sven som tidigare jobbat i ladugården var också i kantverket. Hans intelligensnivå var inte så hög men han hade lärt sig ett moment som han utförde med stor omsorg.

En dag kom en försäljare av sågramar. Han träffade först Svankvist men begrep inte ett ord vad han sade. Han gick vidare och träffade Erik Norberg som stod och viftade med ena armen och inte kunde ge några vettiga besked. Han träffade sedan lilla Sven som inte ens svarade på tilltal. Försäljaren satte sig i bilen och åkte därifrån.
Smörjare och maskinist var Berglund. Han gick omkring med smörjkanna och fickorna fulla med trassel, han var lite vresig och inte särskilt talför.
Vid avverkningen efter stormfällningen år 1952, blötlades timmer i Kvarnsjön. Det fraktades efter hand till sågen vid Jäder.
Jäder hade egen lastbil med Wallner som chaufför.

Jädersbruk är inte längre som förr. De olika verksamheterna försvann undan för undan, kobesättningen, sågen, skolan, kvarnen, mejeriet, smedjan, järnvägsstationen, postkontoret, affären, gårdskontoret och allt folket.

Jädersbruk hade eget fotbollslag som spelade i samma serie som Medåker.

När järnväg och motorväg fick ny sträckning vid sekelskiftet förändrades hela bilden av Jäder. Den ståtliga allén klipptes av och en otymplig övergång byggdes på fel ställe. Banverk och vägverk tog över marken som sedan såldes vidare.
Sista brukspatronen var Birger Hedborg. Han överlät största delen av skötseln till rättaren Knut Walfridsson. Makarna Hedborg omkom i en bilolycka i Italien.

I dag (2014) ägs marken och en del av husen av Hans Jansson i Ökna. Marken till Ellholmen ägs av Tord Sonnerfelt. Ägare till herrgårdsbyggnaden har skiftat genom åren.

Jädersbruks vänner sköter nu parken, en del byggnader samt området omkring. På ett föredömligt sätt bevarar de gamla maskiner och traditioner till eftervärlden.