När det gäller den inhemska tillverkningen av vapen före 1550 så måste man konstatera att källorna är ganska förtegna om detta. Enklare vapentillverkning förekom dock vid slotten framför allt i Stockholm. Även svensk allmoge har med största sannolikhet sedan lång tid tillbaka smitt svärd och knivar, pilspetsar och spjutuddar. I forsarna vid Jäders holme har det därför säkert funnits både mindre smedjor och kvarnar.
Av den anledningen så hade Gustav Vasa bara outbildade bondhärar utan riktig utrustning tillgå för sin armé. Han sneglade på de europeiska knektarna som hade fina och moderna vapen, och hans vilja var att Sverige skulle ha en egen självständig armé med svensktillverkade vapen och utrustning. Gustav Vasa insåg vikten av att förädla järnet i Sverige och därmed höja exportinkomsterna och dessutom själv inte behöva importera förädlat järn i första hand som vapen.
Man saknar i källorna vittnesbörd om de planer på inhemsk vapentillverkning som Gustav Vasa började förverkliga år 1551, liksom även om alla meningsutbyten som rimligtvis bör ha föregått ett slutligt beslut om förläggande av en vapenindustri till Arboga och dess grannskap.
Men klart är att Jäders holme, i Arbogaån strax väster om staden var en idealisk plats för en placering av verkstäder. Det strömmande vattnet i den norra och södra vattenfåran runt holmen gav kraft till vattenhjulen som drev hamrarna i smedjorna. De stora skogarna runt Jäder gav ved och kol till härdarna i smedjorna, dessutom brädor och plank till nybyggena. Det var bönderna runt omkring som levererade bränslet.
Till utskeppningshamnen och ån i Arboga var det inte långt, ån som har bra förbindelse med Mälarens vatten, där man fraktade gods med båt till Stockholm. Stora jordbruksarealer i närheten som försåg alla arbetare på faktoriet med mat.
Det var nära till gruvorna i Bergslagen. Vid Hammarfors smedjor som idag heter Stensta och ligger 12 km nordväst om Fellingsbro utmed Sverkestaån, hade Gustav Vasa sedan år 1548 bestämt att det skulle finnas verksamhet som initialt levererade all utrustning, redskap och spik för uppförandet av de nya smedjorna på Jäders holme och i Arboga. När sedan produktionen kom igång i de färdiga smedjorna vid Arboga faktori levererade Hammarforsens kronohammare det mesta av halvfabrikaten, huvudsakligen i form av olika sorters plåtar. Det var harneskplåtar, sadelplåtar, jackeplåtar, barseplåtar, rörplåtar och spjällplåtar. Av harneskplåtar tillverkades harnesk, sadelplåtar blev sadelrör d vs pistoler och rörplåtar använde rörsmederna till bössor. Här kan du läsa mer om Hammarfors smedjor.
Halvfabrikaten transporterades längs den vagnsväg som anlagts år 1545 och som gick mellan Noraskog[1] och Arboga. Transporterna skedde sommartid på hästryggen och vintertid på slädar.
Den 13 maj 1551 avgick ett brev från Gustav Vasa till fogden i Arboga, Nils Tulesson, med utförliga direktiv för mottagandet i Arboga av de nykomna hantverkare som anländer från framförallt Sydtyskland. Gustav Vasa hade ju en strävan att genom inkallande av utländska hantverkare och yrkesmän kunna bryta nya banor för landets vapenproduktion. Denna händelse betecknar grundläggningen av Arboga faktori. Faktoriet kom att bestå av verkstäder i Arboga samt vid Jäders holme där det anlades verkstäder som krävde tillgång till vattenkraft. Verksamheten vid faktoriet leddes av en faktor som utsågs av kronan. Faktorerna var framstående och av kronan betrodda män som styrde och ställde med kunglig fullmakt.
Var på Jäders holme de första smedjorna anlades 1551 är inte fullt klarlagt men troligen var det på holmens nordvästra del som kartan från 1642 här intill markera med bebyggda hamrar och smedjor.
(På norra sidan om vattenfåran ser man på kartan en notering om Krusbarts Gård, men den uppfördes först på 1630-talet).
Enligt några gamla mäns berättelser nedtecknade vid en ”syn och rannsakning uppå strömmarna vid Jäder år 1617” hade en del förändringar skett när man började bygga smedjorna. Då hade den norra vattenfåran utökats genom att det strömmande vattnet skurit mycket av landet på norra sidan och gjort stor skada på de marker som tillhörde Övre Jäders bönder.
Det här tyder på att holmens norra vattenfåra förändrade karaktär och utökades när man började reglera vattnets strömmande i samband med smedjornas uppförande.
Arbetet med att anlägga de vattendrivna verkstäderna vid Jäders holme startade omgående och redan året efter, 1552, var verkstäderna så gott som färdiga och arbete i dem var igångsatta.
Det fanns en klinghammare, en polerkvarn, plåtslagarsmedja och en spikhammare.
Efter ytterligare några år utökades det med verkstäder för tråddragare, pansarmakare och rörsmeder.
Man utökade också vattenströmmarna på den sydöstliga delen av Jäders holme genom att några av järnhantverkarna lät bränna nya vattenrännor i området. Med tanke på inslaget av de många tyska hantverkarna, som på den tiden kallades för Garpar[2], fick området namnet Garpströmmen.
Många av faktoriets hantverkare slog sig ned eller var bosatta i Arboga stad. Det var plåtslagarna, rörsmederna och lådmakarna samt klensmederna.
På Jäders holme bodde och verkade klingsmederna, knivsmederna, tråddragarna, sliparna, polerarna och hillebards- och bardisansmederna.
En närmare presentation av de olika hantverkarna och deras tillverkningar kan du läsa här.
Hur många smedjor fanns det på Jäders holme vid den här tiden? Uppskattningsvis var det i slutet av perioden c:a 15 smedjor uppförda på holmen varav tre eller fyra smedjor vid Garpströmmen.
I en upprättad förteckning över antalet hantverkare under perioden 1570 – 1620 stammar uppgiften att det varje år fanns ungefär 30 verksamma mästare på Jäders holme. Lägger man därtill familjemedlemmar, pigor och drängar/lärlingar så framkommer en bild av en bosättning på holmen som huserade närmare 150 personer.
Bosättningen på holmen var under den här tiden inte särskilt uppstyrd och strukturerad vilket innebar att det ofta uppstod tvister och bråk mellan de boende på holmen.
I skriften Kvinnornas Jäders holme av Anders Florén hittar vi följande information:
Anläggningarna på Jäders holme har ju kallats för Sveriges första vapenindustri men det är nog en liten överdrift att kalla det industri. Visst tillverkades där standardiserade produkter i relativt stora serier, visst används vattenkraft men organisationen av arbetet var hantverksmässigt. Smedmästarna ägde själva sina smedjor, de köpte sitt järn i Bergslagen eller fick del av kronans skattejärn. Sannolikt köpte de också den träkol som behövdes, om de inte kolade själva, eller bytte till sig kol av kringboende bönder mot att de reparerade deras jordbruksredskap, försåg dem med spik, hästskor och andra nyttiga produkter.
En del av de vapen, redskap, spik och tråd som tillverkades lämnades till kronans tjänsteman, i början fogden på orten men senare till den faktor som var utsedd av kronan. Han svarade sedan för transporten av varorna till Stockholm eller direkt till krigsskådeplatsen.
De smidesprodukter som faktorn inte köpte, sålde smederna på marknader i Arboga och andra städer. I stället för att betrakta Jäder under denna epok som en industri eller kanske ens ett bruk kommer man nog närmast sanningen om man ser det som en koloni av självständiga hantverkare, vilka stod i en speciell relation till statsmakterna, som hade förköpsrätt till en del av deras produktion.
Någon speciell organisation inom yrkena eller mellan faktoriets yrkesgrupper fanns alltså inte i början.
Det var först 1607 som Karl IX utfärdade skråordningen, vars bestämmelser emellertid huvudsakligen då berörde de inom Arboga stad boende smederna.
År 1637 utfärdades den första hammarsmedsordningen och den reviderades sedan av Bergskollegium 1649.
Vapentillverkningen vid Arboga faktori kom att pågå från 1552 fram till 1620-talet, då verksamheten mer och mer övergick till civil inriktning med manufaktursmide.
Men det fanns också en annan sida av Arbogafaktoriets verksamhet.
Sedan kungen och hans omgivning, rytteriet, fotfolket och flottan utrustats med vapen räckte faktoriets kapacitet till för en mer ”civil” tillverkning av stora mått.
I början på 1600-talet förändrades strukturen på Jäders holme då ägandeförhållandet övergick från ett rent kronofaktori till att kronan lät utarrendera faktoriet.
Under några år, 1626 – 1630, överläts driften av kronans samtliga faktorier, även Arboga faktori, åt holländarna Louis de Geer och Willem Giliusson. Som de Geers faktor i Arboga verkade Joen Jonsson som svarade för tillverkningarna i Arboga medan en av honom underställd faktor, Per Matsson, ombesörjde driften i Jäder.
År 1630 upphörde de Geers engagemang i Arboga faktori och kronans drift av faktoriet blev åter en realitet.
Karta från 1642 visar anläggningarna på Jäders holme.
[1]
Noraskog, även kallat Noraskoga, är ett historiskt område i västligaste Västmanland som på medeltiden bestod av en enda socken, Nora eller Noraskoga, som hörde till landskapet Närke och Strängnäs stift.
År 1579 kom Noraskog att tillhöra Västerås stift och därmed Västmanland.
Först på 1600-talet började området delas upp på flera socknar, Nora och Hjulsjö, Grythytte och Hällefors bergslager i Örebro län i och med att tidigare öde områden befolkades som en följd av bergsbruket.
I våra dagar motsvaras det av Hällefors och Nora kommuner.
[2] Källa: Nordisk familjebok från 1908:
Garp var under medeltiden både i Sverige och Norge den vanliga benämningen på tyskar från hansestäderna. Ordet lever kvar som första sammansättningsled i åtskilliga ortnamn, såsom Garpenberg, Garphyttan, Garpström. Även en feminin form av ordet, garpissa, brukades fordom.