Här återger vi personliga minnen som berättats om den nya sågen. Minnena är nedtecknade efter intervjuer med berörda personer.
Arne Gustavsson berättar:
Arne bodde i slottet tillsammans med sina föräldrar från 1937 fram till 1939, då de flyttade till Solhem. Där tog mamman hand om postkontoret och pappan var lastbilschaufför.
Fadern, som körde lastbil, hade mycket körningar av massaved till Frövifors pappersbruk och timmer till Jäders såg. Som ung fick då Arne ofta vara med i lastbilen vid körningarna.
På den tiden var det handdrivna spel på lastbilen som man använde för att få upp timmerstockarna på lastbilen och Arne minns att fadern ofta svor över att det är ju alltid de största stockarna som ligger underst i timmerhögarna och då blev det dessa som hamnade överst på lasset.
1939 bytte Jäders Bruk lastbil (de skulle köpa en ny) och då var Arnes far nere hos bruksdisponenten och frågade om han inte kunde få köpa den gamla bilen, och det skulle gå bra.
Så Arnes far köpte den gamla lastbilen och blev egen åkare. Sen körde han timmer åt Jäders Bruk. Så pågick det fram till 1948, då gick fadern med i Arboga Lastbilscentral.
Vid sågen fick man låna såg-ekan och åka ut på ån för att fiska på lördagar och söndagar. På vintern plogade man upp en skridskobana på ”sågsjön”.
Under kriget var det gengasdrift som gällde för motorfordon. Arne minns att bredvid svinhuset fanns det ett utrymme för att tillverka gengasved. Man högg små vedkottar.
Det fanns två typer av gengasaggregat, ved- och kol-aggregat. Det var till det förstnämnda som man högg vedkottar.
Karin Johansson berättar:
Karin har aldrig arbetat vid Jäders Bruk. Hon var i Lilla Björnäng, Haketorp, Götlunda. När hon var tre år så dog hennes far (1921) och året efter (1922) flyttade modern med sonen Gustaf Petrus och dottern Karin till torpet Sirsjöhult som hörde till Jäders Bruk.
Därför har hon en hel del minnen från torpet och kopplingen till Jäders Bruk.
Sågen i Jäders Bruk kom hon ihåg. Ett av yrkena var kantare. Hon kom ihåg en man som kallades för ”kantare Jonsson”, och han hade en stor näsa.
Ulla-Britt Karlsson Frisk berättar:
Ulla-Britt kom som ung till Jäder 1941 i maj, och då bodde familjen i skogstorpet Lövtorp, som tillhörde Jäders bruk. Hon jobbade en kort tid direkt efter skolan som jungfru i Jäders bruks herrgård.
Sågen var igång. Och där fanns en spång över ån till Ramstigen. Den spången förstördes av islossningen på vårarna, men återuppbyggdes igen varje år. Över spången vandrade barnen till och från skolan som låg utefter Ramstigen.
Henry Ericsson berättar:
Henry var jordbrukare i Medåker men under hans första år som jordbrukare, 1955, blev det en extrem torrsommar och för att få ekonomin att gå ihop så arbetade han vintertid vid Jäders såg fram till 1962.
Timret tippades i dammen och gick i en uppfordring in i sågen. Nere i dammen jobbade två gubbar med hakar på långa skaft och baxade fram timmerstockarna till uppfordringen.
Sågens ramar ställdes in för de dimensioner som skulle sågas. Virket gick sedan vidare till kantverket där olika sortiment togs fram.
Bakarna och kantveden kapades i meterlängder och kom i en ränna där det togs omhand, fraktades ut i vedgården och lades upp i travar. Detta jobb var inte så intelligenskrävande så alla nyanställda skulle prövas där, så även jag.
Förmannen i sågen, Lennart Götelid upptäckte så småningom att jag nog kunde klara mer avancerade uppgifter och fick jobba som stabbläggare. Virket från sågen lastades på en tralla som stabbläggarna tog hand om och forslade på räls ut i brädgården. Vi fick också vissa tider jobba med tillverkning av formluckor.
Det fanns en sågare som hette Svankvist. Han hade talfel och stammade så man hade svårt att uppfatta vad han menade.
Vid kantverket stod Einar Karlsson och Erik Norberg. Erik som led av spasmer vilket tog sig uttryck i att han viftade med ena armen. Lilla Sven som tidigare jobbat i ladugården var också i kantverket. Hans intelligensnivå var inte så hög men han hade lärt sig ett moment som han utförde med stor omsorg.
En dag kom en försäljare av sågramar till sågen. Han träffade först Svankvist men begrep inte ett ord vad han sade. Då gick han vidare och träffade Erik Norberg som stod och viftade med ena armen och inte kunde ge några vettiga besked. Han träffade sedan lilla Sven som inte ens svarade på tilltal. Försäljaren lär ha satt sig i bilen och åkt därifrån.
Smörjare och maskinist var Berglund. Han gick omkring med smörjkanna och fickorna fulla med trassel, han var lite vresig och inte särskilt talför.
Vid avverkningen efter stormfällningen år 1952, blötlades timmer i Kvarnsjön. Det fraktades efter hand till sågen vid Jäder.
Jäder hade egen lastbil med Wallner som chaufför.