Skildring av Jäders Bruks gamla herrgård

Här återges delar av en skildring över den gamla herrgården.
Skildringen nedtecknades av trädgårdsmästaren Karl Albert Englund år 1931, på anmodan av dåvarande disponenten Erik Fernström.
Karl Albert Englund (född 1850 i Östra Ryd) kom till Jäders bruk 1874 och fick tjänst som trädgårdsmästare, en tjänst som han sedan kom att inneha i 40 år. Efter sin tjänst som trädgårdsmästare fick han och hans hustru Lovisa Persdotter som framtida bostad Stormbacken – en liten gård belägen där den gamla fästigen över fäbron förenade sig med Ramstigen, söder om ån. Englund dog 21/2 1933.

K A Englund trädgårdsmästareKarl Albert Englund år 1920

För att göra denna väl beskrivna skildring mer rättvisa så har vi lagt in några gamla fotografier över den gamla herrgården. Dessa fotografier är daterade 1873.

Herrgårdsbyggnaden var i två våningar och i grundplanen ungefär som den nya herrgården, med på södra sidan ett utbygge i två våningar för salarna.

Arboga sn, Jäders bruk. Herrgården.Exteriör av herrgården. "Herrgården i sitt gamla skick".

Herrgården sedd från norr.

Herrgården från väster 1873

Herrgården sedd från väster där man ser utbygget av salarna på södra sidan.

Nu en liten rond genom detta gamla hus. Först kom man in i en stor rymlig förstuga, eller tambur, där man till vänster hade ingången till brukspatronens enskilda kontor. Detta rum var tapetserat med furuådrade tapeter.
Rummet intill eller i flygeln var ett sällskapsrum och i vägg med detta en sängkammare och mellan detta och salen var ett förmak.
Salen med ingång från tamburen hade fyra fönster , 2 åt söder 1 åt vardera öster och väster. Det östra bestod av glasdörrar för utgång till trädgården.

Herrgården från öster 1873

Herrgården sedd från öster där man ser glasdörrarna för utgång via trappan till trädgården.

Salen var tapetserad upptill med gyllenläderstapeter och undertill fanns en panel som ansågs vara ett mästerverk i ekådring och utförd under disponenten Gustav Mannerstråles tid.
Den västra delen av byggnadens första våning var helt avsedd för köksdepartementet.

Trappuppgången till övre våningen var till vänster i tamburen, däruppe var även en stor tambur. Denna våning bestod av 4 st. gästrum tillika med en sal i samma storlek som den undre salen. Men detta rum var långt ifrån trevligt att använda då det bar alltför tydliga spår efter husagans tidevarv, genom den massa intorkade blodfläckar i golvet som var rätt många, både små och stora. Det påstods även att smederna i detta rum skulle ha haft sin skrålåda med dess handlingar och klenoder bevarade här. Detta rum var också troligen på samma gång en domstol där rannsakning, dom och bestraffning verkställdes över de syndare, som gjort sig förtjänta därav. Straffen var måhända många gånger väl hårt. Dels med böter, men helst begagnades nog kroppsstraff. Vid mera allvarsammare bestraffning har det berättats mig – för över 50 år sedan – att länsman anlitades för att utföra bestraffningen. Och den gångna tidens Länsmän torde inte ha haft några mjölkfingrar på sina bastanta labbar. Som detta rumsgolv så tydligt bar märken efter.

Återstår nu endast vinden som genom sin höga takresning bestod i nästan 2 våningar. Ehuru taket var försett med 4 vindskupor var dock inget vindsrun bebyggt. Dessa vindskupor hade s.k. blyfönster eller fönster med små rutor i blyinfattning. I övre vindsavdelningen var ett ur anbragt som inte varit igång de senaste åren och omedelbart över urtavlan hade slagklockan sin plats, det skall vara samma klocka som den nuvarande.
Takets yttre var täckt med taktegel som var nästan svart av tidens längd. Takfoten var beslagen med kammarsmidd järnplåt. Denna plåt blev efter rivningen använd att täcka broräckena med. Takfoten bestod i ett av stavar och hålkelar sammansatt arbete och målat i vitt. Väggarnas yttre voro hyvlade bräder samt målade i en ljusröd, nästan skär färg. Den på fotot synliga skriften över porten, är för mig alldeles okänd. I det stället var där uppsatt en liten trätavla med inskription densamma som sedan blev uppsatt över ingången till nuvarande salen.

På södra sidan om denna byggnad, var väster om salen ett litet vinhus eller vinkast som uppvärmdes med stallströ. Ett litet i alla förträffligt hus för sin rikliga och vackra skörd som dess gamla stockar årligen frambringade. Detta hus gick samtidigt med rivningen av stora byggnaden. På samma södra sida men öster om salsutbyggnaden, lär förr hava stått ett växthus sammanbyggd med själva huset. Och troligen var den här ovannämnda utgången från salen en ingång till detta växthus?
I detta växthus lär en liten eldsvådeunge ha visat sig en gång, varför beslut blev att vid första bästa tillfälle bortflytta
detsamma.  Det uppsattes då i trädgården på samma plats som det nuvarande nedre Persikohuset är beläget, samt kvarstod där till år 1875 då det nedrevs.
Efter denna avstickare från det egentliga ämnet, det gamla huset, ”återgår tanken än så gärna”, nämligen till dess rivning.

Husets stomme bestod till största delen av kärnfriskt timmer, utom det som var i korsväggarna, vilket var förkolnat. I stället för mur var det timmervägg till bakvägg för eldstäderna. I det östra väggkorset voro i tre hörn kakelugnar, i det fjärde trappuppgången till andra våningen. I den västra korsväggen voro även tre eldstäder, nämligen bakugnen, en eldstad i skänkrummet och en dylik i tamburen. Det fjärde hörnet, eller i salen, bar ett större s.k. trekantigt glasskåp. I detta skåp kom elden lös en höstdagskväll sedan alla gått till sängs utom en gammal tjänarinna som gick och stökade efteråt samt bland annat hade något ärende in i salen där hon blev förskräckt över att se den upplyst, gör genast alarm, alla upp ur sina bäddar, får så se att det brinner i glasskåpet. Undertecknad med sina tvenne trådgårdspojkar och betjänten – bodde då i flygeln – voro ännu uppe och alltså redo att i hast få fatt på en spruta och vatten samt blev snart herrar över elden. Detta hände för 54-55 år sedan (1876?) – minnes icke året så noga. Denna lilla eldsvådeunge tror jag knappast att någon utomstående hade någon aning om. Märkligt nog, synes det som om något helgon haft sin skyddande hand över denna gamla byggnad.
Vid rivningen av detta gamla hus visade att timret var friskt och kärnfullt, utom i korsväggarna, där det var både bränt och halvbränt.  Även grunden blev också uppriven men intet var att finna något om byggnadens härkomst. Av timret blev sedan museet uppbyggd.

En del av denna lilla historia är mig berättad av tvenne gamla personer – nu döda för många år sedan. Av dessa var en sadelmakare som hette Beckholm, bosatt en liten bit bortom Hällbacken. Han var i sina yngre dagar betjänt hos kapten Mannerstråle och hade god kännedom om gamla händelser och förhållanden.
Den andra gamle mannen var gårdens målare och glasmästare. Han hette Brodin och bosatt i Asphagen och därvarande stuga av honom uppbyggd, enligt hans egen uppgift. Denne gamle man, som länge har vistats härstädes hade god kännedom om gamla förhållanden här på platsen.

Det kunde nog vara mera att framplocka ur minneskammaren, om denna gamla byggnad. Men många händelser och berättelser som icke blivit nog lagrade, har gått i glömska.

Om nu denna lilla historia kan hava något intresse och nöje för Herr Disponenten att studera, då är det även en liten glädje för mig.

K.A. Englund

Stormbacken 25 Mars 1931.